Det var en tidig, kylig morgon när jag packade bilen för en lång färd norrut. Bilen var lastad till bristningsgränsen med kamerautrustning, varma kläder och en stor termos kaffe. Jag var på väg mot Dovrefjell – ett mäktigt fjällområde där jag skulle tillbringa tre dagar bland myskoxar och storslagna landskap, och samtidigt ge mig själv tid att reflektera och samla inspiration. Det skulle bli en resa fylld av fysiska utmaningar och inre reflektioner, och jag såg fram emot kvällar med samtal om fotografi, resor och framtida äventyr.

Vägen norrut: En omväg genom höga vattennivåer

Redan vid resans start stod det klart att naturens krafter skulle sätta sina spår. Vädret hade varit besvärligt, med regn och översvämningar som orsakat flera avstängda vägar. Ett lerskred i Ringebu stängde av E6:an, och jag tvingades ta en omväg för att komma fram till Hjerkinn, där vår bas för fjällturerna låg. När jag övernattade i Brummundal kunde jag se hur höga vattennivåerna var efter det kraftiga regnet.

Trots väderproblemen valde jag att inte stressa. Jag hade packat för alla tänkbara situationer – regnkläder, varma lager, och en positiv inställning. Jag hade medvetet undvikit att kolla väderprognosen, eftersom jag inte ville oroa mig i onödan. Naturens krafter kan man ändå inte påverka, och det var bättre att ta vädret som det kom.

Från soluppgång till snötäckta toppar

När jag vaknade dagen därpå, bjöd morgonsolen på en ljusare start. Vägen mellan Brummundal och Hjerkinn slingrar sig genom vackra landskap, och det var omöjligt att inte stanna till flera gånger för att fotografera. Resan som normalt skulle ta 3,5 timmar blev istället till en 8-timmars expedition, tack vare alla spontana fotostopp. Solen sken, och de sista milen kantades av utsikten mot Snøhetta, den högsta toppen i området, som låg täckt av snö.

Det var höst, och snön låg endast kvar på de högsta topparna, långt bort från våra vandringsleder. Det gav landskapet en vacker kontrast – de gyllene höstfärgerna vid fjällets fot och de vita, snötäckta topparna längre upp.

Första mötet med Myskoxarna

Nästa morgon drog jag på mig mina varma kläder och gav mig ut på fjället tillsammans med gruppen. Vi var alla spända inför möjligheten att möta myskoxarna, och det dröjde inte länge förrän vi såg den första gruppen. De massiva djuren vandrade långsamt över fjället, deras täta pälsar skyddade dem från de kalla vindarna.

Vi satt bakom stora stenar och åt vår medhavda matsäck medan vi betraktade djuren på avstånd. Ljuset var perfekt för fotografering, och jag kunde fånga ögonblicken med fjällen och Snøhetta som fond. När vi senare på dagen stötte på en annan flock, fick jag känslan av att djuren nästan poserade för oss. Det kändes som om de visste att vi var där för att fotografera dem, och de ställde sig lugnt i formation – ett sista möte innan vi avslutade vår första dag på fjället.

Vandringar, soluppgångar och samtal

De kommande dagarna blev fyllda av magiska upplevelser. Vi vandrade över fjället, stannade för att beundra älgar och fotografera det dramatiska landskapet. Soluppgångarna på fjället var storslagna, med den tidiga morgonsolen som kastade ett varmt ljus över dalarna. Nätterna bjöd på norrsken, och jag passade på att fånga det med kameran.

Men det var inte bara naturen som gjorde resan minnesvärd. Samtalen med de andra resenärerna vid lägerelden eller under långa vandringar skapade en djup känsla av gemenskap. Vi pratade om resor vi gjort, om yrkesliv, familj, och om framtida drömmar. Varje person hade sin egen historia, och dessa möten gav resan ytterligare en dimension av mening.

Ett oförglömligt äventyr

På vår sista dag på fjället hade vi ännu ett möte med myskoxarna. Det var som om de visste att det var sista gången vi skulle ses. De ställde sig lugnt på fjället, nästan som om de poserade en sista gång innan vi återvände till vår bas vid fjällstugan. Efter att ha packat ihop utrustningen och sagt farväl till mina nyfunna vänner, satte jag mig i bilen med en känsla av tacksamhet. Dovrefjell hade gett mig mer än bara fotografier – det hade gett mig minnen, insikter och en förnyad inspiration för både mitt arbete och mitt liv.

Jag körde tillbaka genom fjällen, med kameran fylld av bilder och hjärtat fullt av glädje. Denna resa hade varit mer än jag någonsin kunnat förvänta mig, och jag visste att jag skulle återvända en dag.